Som släktforskare kan man ibland hitta de mest oväntade fynd i sina anor. Så var det till exempel för Anita Mellberg som häpnade när hon insåg att en av hennes rötter sträckte sig ända till Indonesien och en slavmarknad i Kina. 1766 låg det svenska ostindiska kompaniets skepp "Stockholms slott" utanför Kanton i Kina. De skulle som brukligt var, föra med sig te, porslin och kryddor hem till Sverige. Men den här gången kom skeppet att också ha med sig tre små slavpojkar.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Kaptenen på skeppet hette Carl Gustav Ekeberg och beskrevs av sin samtid som en alldeles ovanligt godhjärtad människa. Hur det gick till när han och hans kollegor köpte de tre pojkarna vet ingen idag, men till Sverige kom till slut pojken som kom att bli Anita Mellbergs anfader och som här fick namnet Pehr Philander.

På Anita Mellbergs köksbord i Tillberga utanför Västerås ligger handlingarna som berättar om Pehr Philanders märkliga öde. Pehr som var hennes farfars mormors morfar.

1766 låg det Svenska ostindiska kompaniets skepp Stockholms slott utanför Kanton i Kina. De skulle som brukligt var, föra med sig te, porslin och kryddor hem till Sverige. Men den här gången kom skeppet att också ha med sig 3 små indonesiska slavpojkar till Sverige.

Kaptenen på skeppet hette Carl Gustav Ekeberg och beskrevs av sin samtid som en alldeles ovanligt godhjärtad människa. Han hade köpt en av de tre små pojkarna, som i Sverige fick namnet Pehr Philander.

Anita Mellberg i Västerås räknar sina anor från Pehr Philander och hon har just fått klart för sig vilken dramatisk historia han har.

-Kapten Ekeberg köpte den lille pojken för  1800 kopparmynt. Jag vet inte hur mycket pengar det motsvarar idag men jag skulle tro att det var en ansenlig summa pengar som kaptenen fick betala, säger hon.

Kaptenen lär ha varit en väldigt godhjärtad person – och det var ju min smala lycka, annars hade jag ju inte suttit här idag!

Alla de tre pojkarna var uppskattningsvis mellan sex och åtta år. Enligt historien så var det holländare som hade tagit dem till fånga och som nu skulle sälja dem.  När kapten Ekeberg dog många år senare så berättades historien om de tre pojkarna vid hans begravning.

Dessa slavar voro 3:ne Malej-gossar från stranden av ön Neaz, på västra kusten av Sumatra; de hade där under fredens lugn och palmträdens skugga i sin barndoms oskyldiga joller och lekar glätt sig och sina föräldrar, tills det
olyckliga ögnablick, då några försåtlige Holländare rusat fram, fjättrat och släpat dem med sig, så att i stället för det nejden av samma strand förut gav ett glättigt eko av de oskyldigas lek och dans, förbyttes detta snart till ett bedrövligt återskall från tröstlösa föräldrars suck och skrän, som kanske räcker än i denna  stund!

-Det sägs att Holländarna som höll småpojkarna fångna, spikade fast deras örsnibbar i skeppskistorna för att de inte skulle kunna fly. Så vad jag förstår så hade Pehr Philander ärr i örsnibbarna i hela sitt liv efter spikarna, säger Anita Mellberg.

-Det måste ha varit ruskigt alltsammans för pojkarna, funderar hon. Att inte förstå språket som talades runt omkring och så kastas ut på ett främmande skepp och till ett främmande land. Utan att veta ett dugg om vad som skulle hända.

-Det var nog väldigt, väldigt svårt.

De ene pojken köptes av kapten Ekeberg, de andra två av supercargörerna på skeppet, dvs de två viktigaste personerna ombord de som hade makten över vad som lastades på skeppet.

Men strax efter köpet avled den ena av de två supercargörerna, Anders Gadd, och enligt reglerna som var strikt ekonomiska, skulle när någon dog, hans varor säljas för att hans efterlevande skulle få så stor vinst som möjligt. Det betydde att också den lille pojke han just köpt återigen skulle säljas på slavmarknaden. Nu blev det inte så.

Besättningen på skeppet Stockholms slott gick ihop och betalade för honom så att han skulle slippa slavmarknaden en andra gång.

Vad som hände med de andra två pojkarna är höljt i dunkel, men den lille pojken som köpts av kapten Ekeberg följde med hem till hans gods i Uppland, där ingen hade hört talas om Sumatra, och man talade om honom som Javanen, det vill säga, han som kommer från Java.

Han fick följa med hem till Kapten Ekebergs gods Altomta gård utanför Uppsala där han hade stora odlingar. Ekeberg var den första som tog med sig levande tebuskar hem till Sverige till Carl von Linnés stora förtjusning, och dessa försökte han odla.

Pehr döptes i Tensta Kyrka den 15 oktober 1769. Då hade han varit här i tre år, lärt sig svenska och en del kristendomskunskap. Dopet var pampigt, med inte mindre än 14 faddrar, och det var inte vilka faddrar som helst. Det är landshövdingen i Uppsala, det är grevar och baroner, familjen Ekeberg finns med, liksom en bruksinspektor, en kyrkoherde och därtill kvinnor som är gifta med alla dessa framstående män.

-Man undrar ju varför det var så mycket prominent folk, kommenterar hon. Kanske var det för att Ekeberg var en så framstående person i sin tid, funderar hon.

-Och så var det ju lite speciellt förstås att man skulle kristna en ”hedning”.

Det finns ganska stora luckor i levnadsberättelsen om Johan Pehr Gustav Philander, som han fick heta vid sitt kristna dop. Man vet att han växte upp på Altomta gård, och man vet att han en period var trädgårdsdräng vid Drottningholms slott.  Han gifte sig när han var runt 20 år, med Anna Kajsa Svensdotter. Tre månader efter giftermålet föddes det första barnet, en liten dotter.

Familjen flyttade runt en hel del, för att till sist hamna i Strängnästrakten, på ett litet torpställe som än idag heter Java.

1793 fick paret sitt sista barn, en flicka, som är anmoder till Anita Mellgren.  1803 dog Anna Kajsa och Pehr gifte om sig, men i februari 1811 dog också ”Javanen” Pehr Philander. Hans änka och barnen hamnade på fattighuset, och han egen begravning blev av det allra enklaste slaget.

Johan Pehr Gustav Philander är begravd i en omärkt fattiggrav vid Tensta kyrka, berättar Anita Mellberg.

Så trots den tämligen pampiga inledningen på livet i Sverige, så verkar det inte ha gått så bra för honom.

-Nej, han står i pappren som antingen trädgårdsdräng, trädgårdsmästare ”Javan” och på slutet torpare.

Anita Mellberg har inte känt till Pehr Philanders öde särskilt länge.  Hon visste att det fanns en person släktleden med det namnet, men historien om honom fick hon först när hon slängde ut en fråga på internet.

-Jag hade forskat mig fram till den här Philander , men där körde jag helt fast och hittade absolut ingenting, berättar hon. Det var då jag slängde ut en fråga på ett forum.

-Och svaret jag fick hade jag inte kunnat drömma om överhuvudtaget. I släkten har det aldrig nämnts någonting om detta så det kom som en total överraskning!

Läs mer om Pehr Philander

Historien om ”javanen” Pehr Philander hittades först av Kerstin Pettersson som tidigare var museiintendent vid Strängnäs museum. Hon höll på med en inventering om speciella ortsnamn när hon stötte på torpnamnet Java och blev nyfiken. Hon lyckades med tiden nysta upp Pehr Philanders öde.

Kerstin Petterssons forskning finns tillgänglig via Altomta akademis hemsida. Klicka här för att läsa artikeln om:

Läs mer om Ostindiska resor

Vill du veta mer om Ostindiefararnas resor har Göteborgs universitet ett digitalt arkiv:   

Läs dagboken från resan med skeppet "Stockholms Slott" 1766:

Faddrarnas roll

Pehr Philander inte mindre än 14 faddrar när han döptes. Och samtliga var framstående personer i dåtidens Uppland. Att ha fina faddrar var inte alls ovanligt säger historieprofessorn Tom Ericsson.

- Nej det var inte alls ovanligt. Man kan se att bland de högre samhällsskikten var det vanligt att man i första hand bjöd in personer som var av samma sociala rang som en själv.

- Men det förekom också bland lägre samhällsskikt att man bland faddrarna som i övrigt tillhörde samma sociala skikt som en själv bjöd in någon som stod lite högre upp på den sociala skalan.

Skälet till det var två saker, dels gav personen en viss glans åt dopakten samtidigt som man inför framtiden kunde ha en viss tillit till att om något hände med barnet kunde de liten mer förnäma faddrarna bidra till exempel ekonomiskt.

- Vad hade då faddrarna för ansvar?

- Det är inte riktigt klart, berättar Tom Ericsson. Från början, om man går riktigt långt tillbaka. Fadderskapet går så långt tillbaka som till den kristna fornkyrkan och då skulle man som fadder ansvara för den döpta personen framförallt i religiöst avseende men också att man skulle kunna bidra ekonomiskt om något hände. Men om det verkligen var så är lite tveksamt samtidigt som det står så i äldre skrifter.

- Det intressanta är att om man går till Sverige och tittat i 1686 års kyrkolag sägs ingenting om att faddrar har något ansvar.

Men det finns två uttryck i kyrkolagen, dels begreppet fadder men också vittne. Med fadder sägs att det är en gammal och god sed, inget annat. Men om vittnen står att de krävs för att vara vittnen till dopakten och skriver under dokumenten att det faktiskt ägt rum ett dop.

- Vem som helst fick inte vara faddrar. Till exempel måste de kunna Luthers Katekes vilket innebar att alla som inte vara lutheraner var exkluderade. Även människor som varit straffade fick inte heller uppträda som faddrar.

Var det framförallt släkt och vänner som blev faddrar?

- Det varierar. Ursprungligen kunde vem som helst vara fadder. På Medeltiden infördes ett förbud mot att man var släkt. Det skulle vara ett andligt släktskap, det som på latin brukar sägas cognatio spiritualis. Det innebar att de måste söka en fadder utanför släktskapet så att det inte fanns några blodsband.

Efter medeltiden kan man se att det förekommer både faddrar som är släkt, men också de som inte är släkt.

- Och studerar man lite närmare visar det sig att de som inte är släkt bor ofta mycket nära och kanske tillhörde den närmsta vänkretsen eller att de var yrkesbröder till pappan till barnet.

Över tid blir det allt vanligare att det blir släktingar som blir faddrar till barnen, berättar Tom Ericsson.

Pehr Philander hade 14 faddrar. Var det ovanligt med så många faddrar?

- Ja, när det förekom är det i första hand bland de högre samhällsskikten. Det är de som har råd att bjuda in så pass mycket människor till kalaset. Ser man längre fram på 1800- talet är det tydligt att det blir färre och möter samma bild som inom den katolska världen med en gudfader och en gudmoder.

Hur många faddrar var då vanligt för ett vanligt torparbarn?

- Två tre på sin höjd, säger Tom Ericsson.

Det var också en skillnad vilka faddrar en pojke eller flicka på 1800- talet skulle ha. En pojke- minst två manliga faddrar och en kvinnlig. Vice versa för en flicka.

Om barnets föräldrar dog är det svårt att veta om faddrarna hade något ansvar för abrnet. Jag har inte sett något bevis för det i min egen forskning och inte heller i litteraturen mer än att det påstås att faddrarna var förpliktade.

Lyssna även till när:

En miljon européer blev slavar

Dick Harrison som är professor i historia vid Lunds Universitet har skrivit fyra böcker om Slaveriets historia från forntid till nutid.

Han berättar att en ganska bortglömd del av vår historia är att det funnits slavar i Sverige, att det även fanns svenska slavar utomlands och att det dessutom fanns svenskar som köpte slavar och gav dem frihet här i Sverige.

-När vi kommer fram till 1800- talet är det lätt att följa detta i tidningarna. Till exempel fanns det en kyrkoherde i Hudiksvall som köpte två barn i Västindien och som det i Hälsingepressen skrevs en hel del om.

Slaveriet förbjöds i Sverige så sent som 1845.

Det rådde någon sorts tabu att erkänna att svenskar varit slavhandlare, men ännu större tabu att vi varit slavar, säger Dick Harrison.

- Det är svårt att ta till sig och erkänna är att svenskar själva varit slavar utomlands ganska långt fram i tiden. 

Det finns belägg för att svenskar från 1100- talet fram till början av 1800- talet försattes i slaveri och när vi kommer till 1700- talet är källorna utförliga.

I de svenska tidningarna kan man om man har tur läsa om gamla släktingar som blev förslavade. Men då gäller det att man ska ha tur, för det här är inget man var stolt över i den egna familjen och lät saken tystas ned.

Men det finns fall där den förslavade kommer tillbaka och råkar ha en anledning att berätta om det, säger Dick Harrison, och tar fram ett fall som han snubblade över.

- Jag råkade vara anlitad av en arabisk kulturförening i Göteborg där en medlem hade som hobby att studera svenska och marockanska relationer i förfluten tid. Han hade snubblat över en svensk sjökapten som jag började forska om för att få veta mer om honom, berättar Dick Harrison.

Stockholmaren Markus Berg visade sig ha varit slav i Fez på 1700- talet. Dick Harrison grävde vidare och fann att hela hans besättning på 13 man hade blivit förslavade. De hade tagit sig från Göteborg till Dublin och skulle vidare till Neapel när de blev kapade strax utanför Mallorca av marockanska korsarer, dvs slavjägande sjörövare.

Båten bogserades in i hamn och de 14 männen sattes i fängelshålor. Där fann de till sin förvåning att språket inte var något problem eftersom det redan fanns en hel last av svenskar från Kalmar där som tagits som slavar tidigare, berättar Dick Harrison.

Vissa arbetades ihjäl , vissa tvingades stanna kvar och två av jungmännen tycks ha blivit utsatta för pedofeli av sultanen och blev fast i slaveriet medan Markus Berg hade tur och blev friköpt av en svensk konsul i Kadif.

Dick Harrison berättar att i tacksamhet över frigivningen skrev Markus Berg ner en redogörelse som blev tryckt. Den skriften tycks ha fallit i glömska.

- Alla som fanns ombord på fartygen är namngivna, det finns uppgifter om de som klarade sig och också vad som hände med deras familjemedlemmar.

På vilket sätt blev hamnade då människor i slaveri?

Dick Harrison säger att ett vanligt sätt var att skeppet kapades av slavjägande sjörövare. Nordafrikanska sjöfararstäder som Alger, Tripoli och Tunis styrdes av självständiga eller halvt självständiga kaparligor.

- Det behövdes diplomatiska relationer med konsulaten för att skeppen skulle kunna passera. 

Sammanlagt brukar man räkna med att över en miljon européer, ofta vanliga sjöfarare sattes i slaveri i Nordafrika mellan 1550 och 1840.

- Hur många av de som var svenskar vet vi inte ännu, dokumenten finns men det återstår att samla ihop fakta, avslutar Dick Harrison.

Lyssna till när: