I det tredje avsnittet hör vi om vad förtroliga biktsamtal kan avslöja om relationen mellan kyrka och kungamakt under medeltiden. Vi träffar Biörn Tjällén, historiker vid Mittuniversitet i Sundsvall, som forskar om politik, kyrka och filosofi i medeltidens Europa.

– Vi lever fortfarande i ett samhälle som i hög grad är format av medeltiden. Då lades till exempel grunden till de politiska parlamenten och till våra universitet, säger Biörn Tjällén.

Under medeltiden satte kyrkan sin prägel på samhället och vardagslivet på ett sätt som kanske är svårt att föreställa sig i nutiden. Kyrkan var en politisk maktfaktor och bidrog till att utveckla det politiska tänkandet.  Biörn Tjällén berättar bland annat om den roll helgonkulten och vallfartsorter hade för att legitimera politisk makt och status. Ett exempel är Olavskulten som formades runt Sankt Olav med pilgrimsfärder till Nidaros, och ett annat exempel kulten av Sankt Erik som växte fram i Uppland i slutet av 1100-talet.

En symbolisk händelse som band samman kyrkan och kungamakten var kröningen. Kröningen ägde rum i kyrkan och var viktig för kungens legitimitet. För svenska medeltidskungar ägde kröningen vanligen rum i Uppsala domkyrka. I ritualen ingick att smörja kungen med helig olja. Kröningen symboliserade kungens särskilda relation till Gud. Samtidigt blev kröningen ett tydligt bevis på hur kyrkan var med och bekräftade kungens maktställning.

Kungamakten och kyrkan i Norden växte fram parallellt och var ömsesidigt beroende av varandra. Dessutom stod ofta de ledande personerna nära varandra genom nätverk och släktband. Medlemmar i kungafamiljen kunde ha höga positioner inom kyrkan och biskoparna satt med i rikets råd. Ibland förekom det att kyrkans högste företrädare styrde hela riket. Ett exempel från 1400-talet är ärkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstierna som en tid också var svensk regent.

Biörn Tjällén berättar vidare om det religiösa livet vid hovet. Den kungliga religiösa miljön skilde sig från kyrkan i övrigt. Kyrkan var territoriell, indelad i stift och socknar, medan kungamakten reste omkring under medeltiden och förde med sig egna klerker. Kungamakten hämtade kunskap från kyrkans administration, bland annat byråkratisk och juridisk kompetens, och det fanns därför gott om klerker vid hovet.

Kungen hade också en egen biktfader, som ansvarade för själavården vid hovet. Genom predikan, undervisning och bikt fick biktfadern en inflytelserik position och bidrog till att ge både andlig vägledning och politisk rådgivning till medeltidens monarker.

I ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet studerar nu Biörn Tjällén biktens speciella betydelse. Kungen ställdes ofta inför moraliska och etiska dilemman: samvetsfrågor som kunde handla om vilka skatter man kunde ta ut eller frågan om när det var legitimt att gå ut i krig. Biktfadern hjälpte genom bikten kungen att rannsaka sina motiv och att utreda hur dödssynder som vrede och girighet riskerade att grumla kungens omdöme.

Vad som verkligen avhandlades i biktsamtalen mellan kung och biktfader är svårt att komma åt. Man får som historiker gå bakvägen och till exempel läsa de instruktionsböcker som biktfäderna använde sig av och som kan ge en uppfattning om vilken typ av diskussioner som fördes. I podden nämns bland annat den instruktion med ett strikt inrutat schema som Ingeborg Gerhardsdotter, abbedissa i Vadstena, gav till sin systerson, unionskungen Kristian I. 

I frågor som rör andlighet, moral, etik, dilemman och samvetskval – där hämtade kungamakten stöd och råd från kyrkans håll under medeltiden. 

– Även om medeltiden för oss kan framstå som en avlägsen epok, så förekom allmängiltiga frågeställningar som är lika aktuella än idag, säger Biörn Tjällén.

Programledare: Nils Johan Tjärnlund.