I mycket högre grad än Mexiko City påminner San Cristobal mig om min långresa i Sydamerika när jag var 20. Det ser likadant ut där som i städerna i Peru eller kanske Bolivia. Den koloniala stilen, de låga husen med sina stora innergårdarna. Det stora torget, som alltid hette Plaza de Armas och som alltid gav mig den där känslan av att förstå historien bakom en plats jag egentligen inte kände till alls.

Men framförallt är det alla hostels och backpackers som tar mig tillbaka. Inte så konstigt, för dom ser likadana ut och gör samma saker som då, för åtta år sedan. Säljer armband eller weed i grovvävda tröjor som i Sverige skulle stämplas som aproprierande. Spelar Djembe eller det där instrumentet som ser ut som en sköldpaddas skal på gatan i haremsbyxor och dreads för att få pengar till lunchen.

Nu bara spekulerar jag, men om jag kallat dem världsmedborgare hade de tagit det som komplimang. Hela staden präglas av dem - eller kanske oss, vem är jag att säga att jag står utanför allt det där?